Sista natten i tryggheten.

Idag blir det sista natten jag spenderar i Sverige på ett bra tag. I morgon åker jag med flygplan till Aberdeen, med en timmes stop i London. Jag är jättenervös och sömnen som jag nyss kände är som bortblåst. Det mesta är packat och klart men jag kan ändå inte slappna av. Tankarna gnager i mig: "Har jag glömt något? Är det något jag inte tänkt på? Kommer alla mina saker komma fram? Vad händer om jag förlorar ett bagage på vägen? Glömmer jag en bra bok, några spel eller andra nödvändigheter?"

Det är svårt att stänga ögonen och låta drömmarna ta vid. De senaste veckorna har jag bara drömt om att jag börjat på skolan och hur allt har gått riktigt dåligt för mig. Även om personalen i skolan varit underbara med att hjälpa mig på vägen så känner jag mig orolig. Medan alla omkring mig säger att allt kommer lösa sig går jag bara och oroar mig ännu mer. Många saker jag oroar mig för har med helt onödiga saker att göra. Typ vart jag ska handla mat och att jag inte ska få några vänner. Det är väl något som oroar alla som ska åka till ett helt annat ställe, särskilt ett ställe man inte kan språket på. Nu är ju jag rätt bekväm med engelska men med skotsk dialekt vet jag inte. När jag besökte Aberdeen hörde jag knappt vad någon sa, förhoppningsvis lär jag mig.

Nu är klockan snart 01:00 och jag är fortfarande för pirrig, rädd, lycklig, nervös, ledsen och orolig, för att sova. Det ska bli skönt att äntligen komma fram och få känna på hur det är. Första dagarna räknar jag med att känna mig rädd, ledsen och vilsen, för jag är den typen av person som skjuter på mina känslor tills jag inte längre kan göra något åt dem. Efter jag har gråtit och så, lär jag kunna känna glädjen, för jag lär nog gråta först över att jag lämnat en trygghet, vänskap och kärlek i ett annat land. Men det finns kvar och jag får helt enkelt lägga fokus på vad jag ska göra - plugga till en riktigt duktig journalist.

Godnatt,
Emilia